I det lilla huset i Staffanstorp bakar jag kakor, lagar mat, planterar allt möjligt skoj i trädgården och bjuder in vänner och familj på middag.
Min dansk-svenska gårdshund tar med mig ut på långa promenader på de skånska fälten.
Kom hem till mig och njut.
Tåget mellan de små orterna tuffar över ett kolsvart landskap, stannar överallt. Det fullkomligt öser ner utanför fönstret. Ikväll har jag jobbat mycket senare än jag brukar, det var nästan ingen kvar på kontoret när jag gick. Hoppas de tycker jag är bra. Så har jag alltid tänkt, att hoppas jag är tillräckligt duktig och att det jag gör räcker. Jag gillar inte tanken egentligen. Den är kritisk. Varför tänker jag inte mer på om jag själv tycker att det räcker? Räcker min fritid? Räcker hjälpen jag får för att lösa uppgifterna? Räcker lönen för mödan? Jag väljer själv vad jag vill göra av mitt liv, jag är inte ett resultat av vad andra har bestämt, vad andra tycker att jag räcker till. Jag tycker att jag är bra, det är väl ändå det bästa.
skriven
inte bara bra, du är bäst!